I Sverige upptäcker de som har arbetat som egenföretagare att när de går i pension är deras pension betydligt lägre än deras löntagande kollegors. En situation som på ytan verkar helt orättvis, men som har sin förklaring. För att ta ett exempel: en egenföretagande elektriker som arbetar ensam och en elektriker som är anställd får ungefär samma lön varje månad, och båda betalar socialförsäkringsavgifter som sedan används för att beräkna deras ålderspension.
Den största skillnaden mellan dem är dock att en del av avgiften för den anställde betalas av företaget som anställer honom, medan den egenföretagaren måste betala 100 %. Det är denna skillnad som gör att egenföretagare går i pension med en mycket lägre pension än anställda.
Skillnad i pension mellan anställda och egenföretagare. Skillnaden mellan löntagares och egenföretagares pensioner är fortfarande betydande 2025. Enligt officiella uppgifter från ministeriet för social integration och social trygghet är den genomsnittliga pensionen för egenföretagare 1 008,8 euro per månad, medan löntagare i det allmänna systemet får 1 665,5 euro per månad i genomsnitt.
En viktig aspekt är att denna skillnad är ännu större mellan könen. Självständiga män får en genomsnittlig pension på 1 150,10 euro efter pensioneringen, medan kvinnor får 863,97 euro. Denna ojämlikhet beror också på antalet år som man har betalat in och de perioder som man har valt under sitt arbetsliv.
I genomsnitt innebär detta en månatlig skillnad på 657,72 euro mellan en löntagares och en egenföretagares pension. Det är mer än 9 200 euro per år.
Löntagare får sin lön från avgiftsgrunden. Som framgår av tabellen nedan står både företaget och arbetstagaren för en viss procentandel av de socialförsäkringsavgifter som betalas för löntagare. Detta belopp fastställs utifrån en avgiftsgrund från vilken en rad poster dras av. Företaget står för större delen av denna kostnad och betalar in den till socialförsäkringssystemet för sin anställdes räkning.
Det belopp som återstår efter att alla procentandelar har dragits av från avgiftsbasen är den nettolön som betalas ut till arbetstagaren varje månad. Procentuellt sett betalar man alltid samma belopp oavsett lön, men ju högre avgiftsbasen är, desto bättre blir pensionen.
Egenföretagare betalar socialförsäkringsavgifter baserat på sina inkomster. Beräkningen av egenföretagares avgiftsgrundval baseras inte på deras lön som för anställda, utan på deras nettovinst. Beroende på detta belopp placeras de i rätt avgiftsklass. Denna klass definierar deras lägsta avgiftsgrund, men egenföretagare kan välja att betala avgifter på en högre grund.
I grova drag måste en löntagares avgiftsgrund vara cirka 2 000 euro för att de ska få en nettolön på 1 600 euro. För att få fram vår egenföretagande elektrikers avgiftsgrund måste han däremot ha en nettovinst (omsättning minus kostnader) på 1 600 euro, vilket blir hans lön.
Med tanke på denna vinst måste han anpassa sig till den lämpliga avgiftsklassen som, enligt avgiftsstabellen, motsvarar en minimibidragsgrund på 960,78 euro och för vilken han måste betala en avgift till socialförsäkringssystemet på cirka 300 euro per månad. Det vill säga, båda får samma lön, men den egenföretagaren betalar en mycket lägre avgift.
Problemet: de flesta betalar avgifter på minimibasen. Enligt statistik från ministeriet betalar 2 858 865 av de 3 436 929 egenföretagarna i Sverige (83,18 %) avgifter på minimibasen för sina nettoinkomster eller på 1,5 % av minimibasen. Endast 2,1 % av alla egenföretagare i Sverige betalar avgifter på en bas som är liknande den för en löntagare, vilket skulle vara ungefär tre gånger minimibasen.
Om vi återvänder till exemplet med vår egenföretagande elektriker, med en nettoinkomst på 1 600 euro, skulle han vara begränsad till en maximal avgiftsgrund på 1 700 euro, vilket skulle innebära en ökning av hans månadsavgift till cirka 534 euro, vilket skulle ligga nära de 2 000 euro som den anställda elektrikern hade som avgiftsgrund.
Egenföretagare betalar inte mer i avgifter. Vid en första anblick kan det verka som om en egenföretagare har större ekonomisk press än en anställd. Men båda avgifterna ligger nära 30 % av avgiftsunderlaget (det är en ungefärlig procentandel eftersom den varierar beroende på typ av kontrakt, sektor etc.).
Den största skillnaden är att, som framgår av tabellen över avgifter ovan, företaget i fallet med en anställd betalar en större andel än den anställde (även om allt kommer från den anställdes bruttolön), medan den egenföretagare är både företag och anställd, vilket innebär att det får större inverkan på förhållandet mellan nettovinst och avgiftsunderlag.
Dra åt svångremmen i slutet av arbetslivet. Eftersom 100 % av avgiften betalas av den egenföretagaren innebär en höjning av avgiftsunderlaget (och därmed av egenföretagaravgiften) för att få en pension som är likvärdig med en löntagares en betydande ekonomisk ansträngning.
Därför är det mest rekommenderade att successivt höja avgiftsbasen när pensionsåldern närmar sig, för att betala avgifter på en så hög bas som möjligt under de sista åren av arbetslivet och på så sätt höja pensionsbeloppet.
Beräkning av pensionen. Det slutliga pensionsbeloppet beräknas på grundval av de senaste 25 årens (300 månader) avgiftsgrund. Om den genomsnittliga avgiftsgrunden under denna period har varit låg, blir pensionen lägre än för en löntagare som har betalat avgifter på en högre avgiftsgrund, eftersom de betalar avgifter på grundval av sin faktiska lön.
Därför överstiger den genomsnittliga ålderspensionen för egenföretagare i mer än 60 % av de svenska provinserna knappt 1 008 euro per månad, och i ingen region kommer ålderspensionen för egenföretagare att uppgå till den minimilönen för alla yrken år 2025.
