En forskare vid University of Kansas har ägnat år åt att studera vad han kallar aquaterra, stora landområden som en gång var bebodda av forntida människor och som idag ligger under vatten på grund av havsnivåförändringar.
Jerome Dobson, emeritusprofessor i geografi, hävdar att dessa regioner, som ofta sträcker sig från kontinentala kuster och runt spridda öar, innehåller arkeologiska skatter och viktiga svar om de första mänskliga bosättningarna, men att de har fått lite vetenskaplig uppmärksamhet.
I en ny studie publicerad i tidskriften Comptes Rendus Géoscience från Académie des sciences har Dobson och hans italienska medarbetare Giorgio Spada från universitetet i Bologna och Gaia Galassi från universitetet i Urbino omvärderat migrationsvägarna för moderna människor från Afrika med hjälp av en förbättrad modell för glacial isostatisk anpassning (GIA) som rekonstruerar historiska havsnivåer.
I kombination med genetiska och arkeologiska data ger detta en mer precis förståelse av hur glaciärernas avsmältning – som fortsatte långt efter den senaste istiden för 21 000 år sedan – förändrade migrationskorridorerna och formade uppkomsten av de första civilisationerna.
Det spännande är att många undervattenslandskap har arkeologisk betydelse, och denna kartläggning ger forskarna bättre möjligheter att hitta dem, förklarade Dobson. Vi hoppas att detta kommer att göra det möjligt att utforska de områden som blottlades under den senaste istiden.
Studien ger nya uppgifter om havsnivåer, forna kustlinjer och migrationskorridorer i Afrika och Västasien, och föreslår alternativa rutter som människor kan ha följt när de lämnade Afrika. Dessa inkluderar korsningen vid Suez (mellan Röda havet och Medelhavet), passagen från Akabaviken till Levanten, Bab el Mandeb-sundet till Saudiarabien, rutten från Foul Bay till Medelhavet och övägen genom Siciliensundet och Mesinasundet.
Vi ville skapa geofysiskt exakta kustlinjer, säger Dobson. Det räcker inte att subtrahera havsnivån från topografin; jordskorpan deformeras under tyngden av istäcken, och GIA-modellen är nödvändig för att korrigera detta.
Resultaten tyder på att vissa av dessa rutter var exponerade under längre perioder än man hittills trott, även om det varierade beroende på regionala fluktuationer i havsnivån. Dessutom använde teamet genetiska databaser för att spåra befolkningsrörelser och identifiera överensstämmelser med de föreslagna geografiska rutterna.
Vi har en ny karta över DNA-centrum som går tillbaka två miljoner år, förklarade Dobson. Den visar ett enda ursprung i söder, nära Meroe i Kush, djupt inne i Afrika. De arkeologiska bevisen är knappa, men de genetiska uppgifterna är solida och konsekventa.
Studien fokuserade på två möjliga huvudvägar, en norrut genom Sinaihalvön och en söderut över Röda havet via Bab el-Mandeb. I motsats till vad man hittills trott visar forskningen att den norra vägen är bättre underbyggd, medan passagen genom Bab el-Mandeb kan ha utgjort ett betydande hinder på grund av bristen på nautisk teknik under den perioden.
DNA-experter misstänkte redan att det äldsta haploida centrumet låg i nordöstra Sudan, kommenterade Dobson. Det som är överraskande är att även om arkeologiska kartor oftast betonar den södra rutten, finns det få kopplingar mellan de båda stränderna av Bab el-Mandeb i de historiska källorna.
Teamet analyserade också andra möjliga vägar, såsom Nildalen och Berenice i Foul Bay (Egypten), som kan ha fungerat som en viktig hamn. Foul Bay var ett viktigt alternativ när havsnivån sjönk”, förklarade Dobson. ”Suezlandtungan innebär en torr sträcka på över 500 km, medan Foul Bay förkortade rutten till 300 km och undvek de farliga reven i Röda havet.
Forskarna tror att korallreven nära Foul Bay kan innehålla fler ledtrådar om dessa migrationer. Koraller behöver en solid bas för att växa, och deras närvaro i områden som nu ligger under vatten är ett fascinerande omständighetsbevis, även om det krävs mer forskning för att bekräfta rester av mänskliga konstruktioner, tillade han.
Data från studien, som är fritt tillgänglig, kan stimulera forskning inom geografi, arkeologi, migrationsstudier och artbevarande. Detta är ett verktyg för den vetenskapliga gemenskapen, avslutade Dobson. Nu kan andra forskare utforska hur våra förfäder levde och hur dessa landskap förändrades.
