En kunds kontanta inköp av lyxvaror till ett totalt värde av flera miljoner euro väckte åklagarnas uppmärksamhet, som menar att företaget borde ha uppmärksammat detta.
Hon betalade kontant och handlade ofta. Hon spenderade aldrig mer än en viss summa, men enligt myndigheterna köpte denna kund under cirka 18 månader lyxartiklar för miljontals euro i Louis Vuitton-butiker i Nederländerna.
Nu utreder den nederländska åklagarmyndigheten Louis Vuitton Nederland, ett dotterbolag till det franska lyxvarumärket, i samband med ett mål mot kunden, en kinesisk kvinna som anklagas för att ha tvättat miljontals euro i en internationell intrig.
De nederländska myndigheterna hävdar att misstänkta köpmönster borde ha uppmärksammat Louis Vuitton-butikerna på oegentligheterna och undrar om företaget borde ha slagit larm. Det utreds för en möjlig överträdelse av penningtvättsreglerna.
Fallet belyser lyxartiklarnas roll i finansiell brottslighet samt risken för varumärken vars exklusiva kundkrets kan omfatta personer som försöker dölja pengarnas ursprung. Även om lyxbutiker inte har samma skyldighet att rapportera misstänkta finansiella aktiviteter som banker, har de vissa lagliga skyldigheter att varna myndigheterna om vissa typer av transaktioner.
Åklagarna anklagar kvinnan i centrum av fallet – som enligt nederländsk lagstiftning endast har identifierats som Bei W. – för att ha tvättat nästan 3 miljoner euro (3,5 miljoner dollar) mellan september 2021 och februari 2023. Ytterligare två personer som misstänks ha hjälpt henne står också åtalade.
Vid en preliminär förhandling som hölls i månaden sa åklagarna att Bei W. tog emot stora summor olagliga pengar som genererats genom brottslig verksamhet av en person som redan har dömts i samband med den kriminella verksamheten. Hon ska ha spenderat pengarna i flera Louis Vuitton-butiker i Nederländerna och använt flera namn och e-postkonton. Produkterna skickades sedan till Hongkong och Kina, enligt åtalet.
Köparen spenderade alltid strax under tröskelvärdet på 10 000 euro som skulle ha utlöst skyldigheten att rapportera kontanttransaktioner, ett tillvägagångssätt som borde ha väckt misstankar i Louis Vuitton-butikerna, säger utredarna. Hon fick hjälp av en annan person som är misstänkt i fallet, som arbetade på Louis Vuitton och som varnade henne när nya artiklar som låg inom det prisintervall som hennes plan baserades på kom in, säger utredarna.
Representanter för Louis Vuitton och Moët Hennessy Louis Vuitton, som äger varumärket, har inte svarat på begäran om kommentarer.
De som tvättar pengar anpassar ofta kontanttransaktioner för att undvika upptäckt genom att hålla dem under en jurisdiktions anmälningsgräns.
I Nederländerna tar brottsbekämpande myndigheter inte bara hänsyn till objektiva indikatorer på möjlig olaglig verksamhet, såsom kontantbetalningar över 10 000 euro, utan också mer subjektiva faktorer som omfattar ”många tänkbara handlingar och beteenden” som kan tyda på att ett brott begås, enligt landets finansiella underrättelseenhet. De förväntar sig att banker och företag rapporterar ”ovanliga transaktioner” även om de ligger under den finansiella tröskeln, och att de har solida riskbedömningsåtgärder.
Den nederländska lagstiftningen följer de principer som fastställts av ett globalt kontrollorgan, Financial Action Task Force, ett mellanstatligt organ som inrättades 1989 för att bekämpa penningtvätt.
Experter säger att det system som Louis Vuitton tycks ha varit inblandat i är typiskt av flera skäl. Deltagarna använde sig enligt uppgift av ett system för beställningsköp som kallas ”daigou”, där köpare utomlands handlar på uppdrag av någon i Kina. Utländska produkter är oftast billigare utomlands och när det gäller lyxvarumärken är det mindre sannolikt att deras äkthet ifrågasätts.
Men i det här fallet, enligt åklagarna, finansierades inköpen av någon som samlade in pengar från kriminella företag och gav dem till köparna för att tvätta dem via Louis Vuitton-butikerna. Fallet publicerades först i en nederländsk tidning, Algemeen Dagblad.
Oligarker, kleptokrater och brottslingar från hela världen har länge köpt villor, yachter, bilar, konst och andra lyxvaror ”både för att njuta av sina brottsliga vinster och för att föra ut värden från sitt hemland och hålla dem i säkerhet”, säger James R. Richards, som tidigare var chef för global finansiell riskhantering på Wells Fargo.
Förra året spenderades över 400 miljarder dollar på personliga lyxartiklar över hela världen. Användningen av denna marknad för penningtvätt är väl dokumenterad, även om det inte har kvantifierats hur mycket. Amerikanska myndigheter har i allt högre grad slagit larm om kinesiska penningtvättorganisationer.
Vid ett framträdande inför senaten förra året uppgav Ricardo Mayoral från departementet för inrikes säkerhet att dessa grupper använder ”komplexa penningtvättssystem” för att ”snabbt och diskret flytta stora summor smutsiga pengar” till kriminella organisationer. De är beroende av ”hemliga bankirer” för att samla in kontanter och rekryterar ofta aktivt anställda inom företagen för att hjälpa dem.
Alex Zerden, som tidigare arbetat på finansdepartementets kontor för terrorism och finansiell underrättelse, sa att det internationella samfundet har ägnat de senaste fem decennierna åt att bekämpa riskerna med penningtvätt och försökt hitta en balans mellan ”att samla in tillräcklig finansiell underrättelseinformation, begränsa regelbördan och skydda konsumenternas integritet”.
Men problemet kvarstår.
”Brottslingar fortsätter att leta efter svagheter i det finansiella systemet för att kunna tvätta pengar”, sa Zerden. ”Lyxmarknaden är inte immun mot hoten.”
